Cheers

Jag vill göra så himla mycket saker.

Jag vill resa jorden runt
Jag vill bli fotograf, en riktig, en känd
Jag vill bli läkare
Jag vill bli författare
Jag vill bli sångare/låtskrivare, what ever något som har med musik att göra
Jag vill bli skådespelare eller liknande
Jag vill bli bodybuilder

Ja som ni ser så är det ju väldigt mycket jag vill.
Men grejen är den att jag tror att så länge som man verkligen vill något och är beredd på att göra allt så är det inga problem att bli det som man vill.

Vissa sliter som satan, men kanske ändå inte kommer till det som dom verkligen vill. Då vill dom inte det tillräckligt mycket ändå, eller så är problemet de att det är så många som får allt serverat på silverfat. Bara för att deras pappa kanske känner någon som håller på med t.ex. musik och skivbranchen så kan dom få skivkontrakt utan att egentligen vara direkt bra på att sjunga. Nu var musik ganska dåligt exempel eftersom det finns hur många sångerskor och sångare som helst, vissa är bra medans andra är helt sjukt bra.

Men som sagt så länge det är något man brinner för så kan man ju bli precis hur stor som helst. Men det krävs tålarmod, mod och ork.

Om jag skulle bli stor inom något pågrund av kontakter så tror jag inte att jag skulle känna mig så tillfredsställd. Visst skulle det vara väldigt häftigt att liksom vara den personen som alla vet vem det är och faktiskt tycka att man är riktigt bra. Men ändå, man har inte kämpat för att komma dit.

Det är så mycket som man vill ha gjort, men man får ju inte glömma att man kan faktiskt inte vara jätte bra på allt. Men så länge man kämpar på är inget förjäves.

---

Det var en väldigt smart person som sa till mig en gång: Utan självkänsla så är du ingenting!
Det kan jag hålla med om. Jag har alltid varit en liten, klen person som aldrig har vågat säga ifrån. Fram tills man blev lite äldre och gick igenom allt som alla andra tonåringar också har gått igenom. Denna plötsliga förändring. Och en väldig förändring på humöret. Men då blev allt på hel fel sätt. Helt fel! Det blev något negativt istället för positivt.

Men efter att ha kämpat mig igenom det så har det faktiskt blivit bättre, mycket bättre. Dock är det klart att jag också kan bli arg helt plötsligt, men jag menar det är väl mänskligt?
Jag håller fortfarande på att jobba på min självkänsla, den som var obefintlig förut har plötsligt blivit så stor. Eller hur man nu säger det.

Det jag försöker få ut av det här, är det att man ska tro på sig själv. Det finns ingen anledning till att trycka ner sig själv. Ut med allt. Låt hela världen få njuta av den underbara personligheten som du har där inne! Släpp ut den bara.


Jämfört med nu så var det som att jag inte fanns